SD och M vill sälja ut Liseberg

De borgerliga partierna i Göteborg har länge sneglat på vilka kommunala verksamheter och fastigheter som går att sälja av till sina vänner inom Svenskt Näringsliv. Göteborgares hem inom allmännyttan, de kommunala gymmen, Feskekörka – ja, listan sträcker sig över alla tänkbara områden. Men när göteborgarna har sagt sitt har dessa privatiseringar stoppats. Nu när flera av högerpolitikerna från Göteborg fått positioner i Tidö-regeringen har de därför tvingat igenom frågan på nationell nivå för att helt enkelt köra över göteborgarnas vilja och påverkansmöjligheter.

Argumenten från högern är att alla övriga kommunala åtaganden utanför den lagstadgade kärnverksamheten, såsom omsorg och utbildning, är ett slöseri av skattepengarna. Men faktum är att många av de bolag och fastigheter som alla vi göteborgare äger gemensamt i kommunen är en tillgång som genererar intäkter till staden.

Dessa gemensamma kommunala verksamheter ska heller inte enbart värderas i ekonomiskt värde – de skapar mervärde för hela staden genom att hålla nere priserna så att göteborgare kan ta del av sin stad och roa sig för en rimlig peng. Jag tänker på de små lunchrestauranger som finns hos några av våra äldreboenden, där anhöriga kan köpa en lunch för en liten peng och äta måltiden tillsammans med sin sjuka mamma. Jag tänker på Lisebergs dansbana med fri entré och liveband seniorer möts och dansar hela sommaren. Och det aktuella exemplet med Ullevi som öppnats upp för 22 000 gratisvisningar av sverigematcherna under VM utan entrékostnad eller krav om mat- eller dryckeskonsumtion.

Vilka privata företag skulle ta det sociala ansvaret för staden? Är inte sådana verksamheter värdefulla för ett samhälle, även om marknaden inte premierar dessa värden?

Nej. Det anser inte Tidö-regeringen. De nya LOS-lagen förbjuder statliga, kommunala och regionala aktörer att bedriva säljverksamhet som kan ha en inverkan på konkurrensen för privata företag. Som om det inte vore extrem marknadsliberalism nog så omfattar LOS inte bara verkliga företag; det behöver inte ens existera ett verkligt företag som faktiskt påverkas av den kommunala verksamheten för att myndigheterna ska kunna tvinga verksamheten att upphöra.

Det finns alltså ingen gräns för hur långt lagen kan sträcka sig för marknadens företräde. Exakt hur illa konsekvenserna blir återstår att se. I värsta fall är det saker som är tätt förknippade med Göteborgs själ som blir förbjudna – och om Sverige får en Tidö-regering 2.0 i september kan det gå fort.

Endast en socialdemokratisk regering kan garantera Lisebergs framtid.